Vinhistoria
Ur "Odla exotiskt i din trädgård - Oklippta versionen"
Författare: Ludvig Johansson

Gubben noah gubben noah var en hedersman
När han klev ur arken, planterade han på marken
Mycket vin, mycket vin, ja detta gjorde han

Varför är vi inte vinbönder?
I början av Ridley Scotts storfilm Gladiator får germanerna på nöten av romarna. Men historien och de arkeologiska fynden i Teutoburgerskogen minner om en annan utgång. I verkligheten stoppades den romerska expansionen norrut år 9 e.kr. i ett mycket blodigt slag som jämnade 3 romerska divisioner med marken. Än i dag finns tecknen från slakten kvar, främst i form av ett tjockt utspritt fettlager där striden stod. Romarna lyckades aldrig hålla den norra sidan av floden Rhen, och därmed begränsades deras kultursfär norrut. Visst uppskattade vi finesserna hos den romerska civilisationen men vi präglades inte så till den grad att vin sågs som en fundamental basvara, i alla fall inte i klass med mjöd och rovor. Kanske hade vi sett annorlunda på nödvändigheten att odla druvor om vi alla hade den romerska kulturen inpräntat i oss, och därmed övervunnit de utmaningar klimatet ställt upp för oss för länge sedan. Nöden är uppfinningens moder.

Kort vin historia
Ingen vet med säkerhet när eller exakt var vindruvan togs i bruk av människan, men troligtvis är den bland de första grödor som de framväxande civilisationerna i mindre Asien och i östra Medelhavsområdet började odla. Nomadiserande folk i dessa områden tros ha planterat vilda vinrankor vid sina bosättningar för 6-7000 år sedan. I den västra delen av den eurasiska landmassan kom vinrankan och dess utbredning att vara synonymt med civilisationens utbredning, på samma sätt som bananen i Sydamerika, riset i Sydostasien, och majsen i Nordamerika. Den vilda Vitis vinifera har separata han och honplantor men genom en tidig selektering fick man självbefruktande rankor.

Vinframställningen är mycket gammal, man har hittat kärl för framställning och lagring från ca 4-5000 f.kr. från Armenien och Georgien, ca 3000 f.kr. i Mesopotamien (dagens södra Irak), 2500 f.kr kring Egeiska havet, och i Egypten vittnar väggmålningar från 3-4000 f.kr om vintillverkning. Vinet var människans första alkoholdryck. Druvans söthet och förekomsten av vildjäst på dess skal gav stenåldersmänniskorna en glad överraskning: Den lagrade druvsaften förvandlades till vin som genom ett mirakel! I Sverige odlade Vrå kulturen vin i Södermanland ca 2700 f.kr och 2200 f.kr. Klimatet i norden var mildare på den tiden och vin växte vilt lång upp i Sverige.

Vissa historiker menar att handeln med vin i östra Medelhavsområdet ledde till uppfinnandet av mynt, och lade grunden för avtalsskrivning och måttsystem. Kanske det är en överdrift, men handeln med vin blomstrade tidigt med den minoiska kulturen på Kreta som centrum. Vid ca 2000 f.kr domesticerades oliven, och befolkningen kring Medelhavet ökade snabbt.

I och med de mystiska sjöfolkens ankomst på 1200 f.kr slogs ekonomin kring östra Medelhavet i spillror. Den minoiska kulturen, som är ett av historiens få kända matriarkat, gick under, men även andra kulturer i området som den Egyptiska drabbades svårt. Ur tumultet steg några hundra år senare Grekland fram som en ledande handelsnation vid Medelhavet. De grundade ett stort antal kolonier kring Medelhavet, och spred vindruvan till dessa. Vinet exporterades när och fjärran, t.ex. till Ryssland. Redan 300 f.kr känner man till sambandet mellan jordmån, druvsort och klimat. I södra Italien, Sydfrankrike, på Sicilien, Nordafrika och Spanien anlade grekerna omfattande odlingar. Italien fick en särställning och kallades av grekerna för Oenotria, vinlandet. En viktig uppfinning från 600 f.kr. var amforan, ett lerkrus med två handtag vilken ofta rymde 40 liter, och som förslöts med kork och kåda. Vinet kunde därmed lagras längre tid, och även transporteras säkrare och längre med bibehållen kvalité. Annars lagrades inte vinet nämnvärt, utan det dracks ungt, utspätt med ¾ vatten.

Romarna influerades av och vidareförvaltade grekernas kärlek till vinet. Nya områden upp längs floder i Västeuropa i Frankrike och Spanien planterades med vinstockar och många av de nutida klassiska vindistrikten som Bordeaux, Champagne, Bourgogne, Mosel och Rioja anlades. Efter romarrikets fall på 400-talet förföll även jordbruket och den agrara ekonomin. Århundranden senare med den politiska stabilitet som Karl den stores enande av Västeuropa under mitten av 700-talet medförde och kyrkans gränsöverskridande makt, kom handeln med vin åter igång. Odlingsmetoderna med konstbevattning och terrassodling hade också förbättrats under inflytande från morerna på Iberiska halvön. Under medeltiden spelade klostren, och senare även Hansan, en viktig roll för att sprida vinodlingen. Vinet behövdes bl.a. till nattvarden, och odlingar anlades så långt norrut som Sverige.

På 900 talet vågade norska vikingar från Island ledda av Leif Eriksson havet västerut för att upptäcka en ny kontinent. De landsteg på det pinade New Foundlands kust. Där fann de vilda vinrankor, och landet döpte de till Vinland. Men inte efter vinet som man skulle kunna tro. Vin är det fornnordiska ordet för gräsmark, och det myckna betet var det som imponerade mest på de utforskande nordborna.

Senare, när Nordamerika koloniserades förde européerna med sig sina V. vinifera sorter dit, men de gamla sorterna visade sig inte trivas något vidare i det nya klimatet med kalla vintrar och stekande somrar. De inhemska arterna bl.a. V. labrusca och V. riparia gav mycket bättre resultat. När man mot bättre vetande förde dessa arter tillbaka till Europa kom katastroferna slag i slag. Först upptäcktes mjöldagg 1847 vilken någorlunda framgångsrikt kunde bekämpas med svavellösning, sedan falsk mjöldagg, och år 1878 spred sig vinlusen Phylloxera vastatrix som i Europa slog ut 2,5 miljoner hektar vinodling! Vinlusen lever på vinstockarnas rötter, och hindrar stocken att ta upp näring. Lösningen som fick vinindustrin på fötter igen var att ympa de gamla sorterna på amerikanska resistenta rotstockar. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet återplanterades stora arealer. Kvaliteten på vin sjönk, och vinbedrägerier var omfattande med billigt vin som buteljerades i flaskor med erkända producenters namn. Diskussionerna om chaptalisering pågick mellan vinbönder från södra och norra Frankrike. Chaptalisering innebär att socker tillsätts för att öka alkoholhalten eftersom det är svårt att få full sockermängd i druvorna i norr, en diskussion som fortfarande pågår och är aktuellt för svenska vintillverkare. Situationen i Frankrike i början av 1900-talet mynnade under ledning av Baron le Roy ut i de franska vinlagarna, appellationssystemet från 1923. I systemet, på franska Appeation d’Origine Contrôlée, regleras vinproduktionen, val av druvsorter, skördeuttag, etikettering m.m. Liknande system har antagits av större delen av världens vinproducenter. De franska tankegångarna har också influerat EU:s lagar på området som i sin tur reglerar vinodlingen i Sverige. Enligt dem tillhör Sverige tillsammans med England, Danmark, Norge, Belgien och Tyskland den nordliga vinregionen (klimatzon A) där viss tillsats av socker till musten är tillåten. Samtidigt har de etablerade (sydliga) vinländerna drivit igenom att vinrankor för kommersiell vinframställan måste huvudsakligen bestå av den mindre härdiga Vitis vinifera, något som gjort det svårare för professionella odlare i norr. Som tur är har hybridisering givit oss nya intressanta alternativ.